Kom in.
Sakta ner. Låt inte dagarna passera - morgon, middag, natt, morgon. Jag vill dra i bromsen, trycka i pausknappen. Det är här livet ska levas, här skratten ska eka, här kramen ska delas. Det är här, våra liv ska levas, min dotter.
Det är här, här som ensamheten ekar. Ensamheten är min trygghet som stänger ut allt annat, alla andra utanför - bara jag och mitt pausade liv, i väntan.
Höst igen, liksom då. Den dagen du stängde dörren till din barndom och till det som var vårt hem. Regnet dolde mina tårar, då - liksom nu. Milt och renande, svag men så stark under ytan. Ensam, gråten i hemlighet, i ensamhet. Jag uthärdar smärta som jag inte förtjänar, jag förblir tyst, samlar ärr, gömmer mig.
Ser du solen? Ja, jag ser solen. Jag stannar upp, jag äger mitt liv. Jag låter inte dagarna passera tills det inte finns några fler. Det kommer fler, liksom regnet, liksom solen. Jag rustar inte mer, jag kan inte hålla upp flera sköldar. Det här är min väg.
Kom in.
“Det finns fortfarande liv i dina drömmar. För varje dag är en ny start. För detta är timmen och det bästa ögonblicket. För att du inte är ensam.”
-Mario Benedetti-
