Jag finns här för dig, mitt barn
Tiden går.
Jag har tappat beräkningen - var det igår du slängde igen dörren eller var det tre, två, fyra eller fem år sedan, eller till och med längre.
De kvittar - nu.
Jag lever inte längre där, jag är här - i nuet. Det som då tyngde, består men skammen är inte min, valet var inte heller mitt. Det var ditt val, Jennifer, ditt val som enbart lämnade sorg och tomhet hos mig.
Du ska inte tro att du kan gömma dig från mig. Jag vet att du minns hur Jörgen kallade mig för CIA. KGP och Cherlock Holms. Jag är född spanare, halvlapp du vet - jag vet exakt var du rör dig, var du bor, var du tränar, vem du möter - alla lämnar vi spår efter oss.
Jag älskar poesi, därav min ådra - återkommer till min stil när jag först har uppdaterat detta.
Nu lever jag mitt stilla liv, med Siri och Hedda - som aldrig kan ersätta dig men är en sor tröst - brukar säga "vad skulle jag tagit mig utan de och Escitalopram".
Jag trodde i början att jag var suicid men de visade sig att min sorg och di hörande depression var så djupa at de kunde liknas med suicid. Men det hade kunnat leda till något mer allvarligt, min dåvarande terapeut konstaterade att "du har överlevnadsinstinkt" som håller mig "flytande".
Mammor lider tack vare barnen, låt oss stödja Suicide Zero som stöder självmordsbenägna personer, läs deras berättelser:
https://www.suicidezero.se/inte-en-mamma-till
