Jag mötte dig.
Det finns mycket mer, mer att ge och ta emot. Det finns dagar då kudden är en bästa vän, en tröst och det finns dagar då ett kortaste möte med en medmänniska skänker glädje.
Som idag. Där stod du, en främling, med ett varmt leende, inbjudande till ett kort samtal, ett mänskligt möte. Jag stannar, vågar dröja i stunden, se bortom smärtan som får mig fly från närhet, från varandet. En gnista av glädje, gnistor av glädje. Ingen reflektion, bara känsla. Mötas som människa, bli mött som den jag är - inga roller, bara som jag är just där och då, bara du - en annan.
Du tände en gnista - en liten gnista av hopp och värme. Jag ser det, i min spegelbild i hissen. Någon har sett mig, jag finns- en kort stund av bekräftelse som syns, omedelbart slätas rynkan mellan ögonbrynen. Minns när du sa - How about smiling? Jag ser det. Du har så rätt, min dotter.
Små små steg till det som är jag, myrsteg så jag hinner se, hinner uppleva, uppfånga och förnimma. Tittar i backspegeln och ser hur det varit, hur det ledde mig hit, hur det är. Just nu.
Tänker, våra tankar möts - nu nu och kanske nu. Inte i förnekelse utan i hopp, i det något som leder oss till varandra. Våra vägar korsar, i staden. Här gick du, här går du. Här går jag och vill blott mötas,lite i taget.
Var finns du, i tanken?
