mormoramorsansresa.blogg.se

Du, mitt barn

Publicerad 2015-07-13 14:08:00 i Allmänt, hem, kärleken till sitt barn, växande,

Jag behöver kraft för att skriva, det gör ont, varje ord river upp såren och jag pausar när såren blir, återigen, öppna. Jag lägger mig i fosterställningen och tar emot - sorgen, gråten - det som varit undantryckt så länge. Det ska ut, genom orden som kommer till mig, genom mitt skrivande.

"I am a strong person, but every now and then I would like someone to take my hand and tell me everything is going to be okay."

Har du någonsin stirrat på en rygg som vänt och gått sin väg? En stängd dörr? Känt den påtagliga ensamheten, sveket?

Eller har du lyft huvudet, öppnat de finaste av gåvor, dina ögon och kunnat se de klaraste av färgerna?

Valet är ditt. Valet är mitt.

I mörkret ser jag ljuset, färgerna. Frizonen, vårt hem som vi skapat - lilldu och stora lilljag. Vi skapar lugn i det kaos som någon annan ställt till med, det oreda som finns i ditt andra hem dit jag tar dig
* för att du har rätt
* för att de har skyldighet

- för att jag vill dig så väl, mitt barn.

Du är rädd. Du vill inte.

Jag är mor, mora, morsa, mamma och jag vet vad som är bäst för dig. Jag basunerar om barns rätt till sina båda föräldrar. Jag vet. Jag ska, du ska.

Livet är en kamp, mitt liv har förvandlats till ett slagfält. Jag tror på min kamp, känner mig slagen när varje framsteg följs av flera misslyckanden. Jag vägrar ge upp, vägrar bli ett offer - du har rätt, jag har rätt.

Ditt liv har blivit en kamp - min 9-åriga kämpe som med stora tårfyllda ögon möter besvikelser - alltför tidigt, alltför ofta.

Men jag ska. Jag vet vad som är bäst. Jag är din mamma.

Var är de, de som skulle stå vid vår sida?

Vi stänger dörren om oss, ingen ser oss. Där finns balansen, där finns skrattet - tårarna sprutar av skratt, bus och stoj, där finns de små lapparna, dina små hälsningar - mama, du är best, du är best.

Vårt liv.

Där finns också besvikelsen, sorgen att inte räcka till - min sorg. "Mamma, varför gråter du?"
Vår familj är olik de andras - skammen över den frånvarande, det som inte förblev vi, en familj, det som slagits sönder. Jag, den närvarande mamman, samlar ihop skärvorna, den som tröstar. Den som plåstrar. - Den som bär skammen.

 

"Mamma, jag går till mitt rum och gråter lite."

"Är du ledsen?"

"Jag vet inte. Jag bara känner att jag behöver gråta."

 

Du gråter, mitt barn. Ibland.

 

Jag är trött, ledsen, gapig, sur, grinig, tjatig - jag, den närvarande mamman. "Jag blir rädd", säger du. Håll om mig, släpp inte, klappa, trösta.

 

Nytt. Nytt. Nytt. Vi förändrar, gör det bättre. Vi målar om, varje penseldrag kamouflerar, det förgångna finns inte - syns det inte så finns det inte.

Du strålar, busar, skriver dina små lappar. Jag, mor morsa mora mamma, känner glädje, stolthet, läser dina små lappar, dina härliga små budskap - "I love you so, mama I love you so, mama."

Den dagen. Du kommer inte hem. Du vill inte. Du vågar inte. Jag är baktalad, ond. De vill mig så illa, de vänder dig mot mig, de manipulerar och mutar. Jag är ond.

Socialen. Polisen.

Jag blir stärkt, känner min rätt. Ljuset kastas över lögnerna och kampen är över.

Jag hämtar dig hem, mitt barn.

Jag är inte ensam, inte nu längre. Vi tänder hoppets låga och friden sprider sig omkring oss.

Björn Afzelius:
"Jag minns de stunder som vi haft av sorg och glädje, gråt och skratt. Jag minns det som det var igår var gång jag kysste bort en tår.

Kanske du minns de ord jag sagt om hur man får en rofylld natt. Man känner på sig, i sig själv om något man gjort en dag var fel.

Vad fick du med dig ifrån mig? Vad hann jag någonsin lära dig? Kan hända att jag älskar dig långt mer än jag någonsin älskat mig."